09:59 såg jag dig åka iväg och hela kroppen fylldes av saknad.

Jag skulle kunnat springa efter din bil, öppnat dörren och slängt mig in.
Jag skulle följt med dig hem. Samtidigt skriker samvetet att jag aldrig kommer klara av de sista tio veckorna i skolan. Jag hatar den lilla rösten ibland.

Jag vill hem till Skåneland, till garaget som luktar älskling och rök. Till tryggheten i din famn, till kärleken som övervinner allt annat.

Jag går in genom dörren och utan att tänka efter tittar jag efter dig på rummet. Du finns inte där. Jag visste att du skulle vara borta när jag kom hem, men ville att det skulle vara en illusion. I mitt huvud så skulle du ligga i min soffa när jag kommit hem och jag skulle krypa in i din varma famn. Egentligen är du flera mil bort i en bil. Flera mil bort ifrån mig.

En tår rinner nedför kinden. Jag slänger mig i sängen. Trycker in ansiktet i kudden och andas in din lukt.

Saknad - en av världens absolut mest hemska känslor.

17 dagar utan den underbaraste och vackraste människa jag mött i hela mitt liv. Men vii kan klara allt, tillsammans.

Jonas, jag älskar dig.

POOS.