Nu är det slut med bloggande - även i den här bloggen.

Jag har införskaffat mig en riktig dagbok där jag kan skriva precis VAD SOM HELST utan att såra andra. Eller skriva för att få ur all ångest. Vill inte att alla ska behöva tycka synd om mig. För det är det absolut inte. Det är inte heller något jag kräver. Men ni förstår säkert hur jag menar.

Jag finns på bdb än, men kanske lägger ner det också inom en snar framtid.

Har ni bloggar så langa adresser, för det läser jag mer än gärna!

Har INTE facebook. Det är emot mina principer. HAHA!

Kanske kommer när jag blir äldre..

Min andra blogg kommer jag dock vara akriv på, så alla som är intresserade fortfarande eller så, skriv sms eller nåt.

Den uppdateras minst en gång om dagen. Men det kanske är lite för mycket kaos där också..

Lev varje dag som om den vore den sista.

POOS.   

Den här veckan har varit som en berg -och dalbana.

Jag har varit och handlat med Angie på Väla i typ fyra timmar då jag handlade två tröjor, två bh:ar, duschcreme, salvor, fototidning osv.

Dessutom så var jag, Baby och Patrik till Lund på nån outlet och baby betalade keps, jeans och skor till mig  i försenad julklapp.(bilder kommer)

Okej, nu tänker alla som inte känner mig så bra att "WOOOW, ofta hon handlar?! Och kläder dessutom!!"

Min tanke med det hela var mer "Shit, inte en enda liten skymt av ångest eller hjärtklappning under hela dessa dagarna! Jag kanske har botat skiten själv!"

Jag var glad åt det i ungefär tjugofyra timmar.

Tills igår, närmare bestämt, då jag skulle hem från jobbet.

Först pratade jag med Beck-Hans och bad henne komma till stan och chilla men det kunde hon inte, så vi snackade och jag fick skingrade tankarna och rökte cigg på cigg.

Sen ringde jag Patrik och frågade om han kunde komma och underhålla mig innan baby skulle komma och hämta mig, och det kunde han. Han skulle duscha och äta först.

Den stunden som jag väntade på honom satt jag på en bänk, lyssnade på musik på högsta volym och skakade som en pundare som inte fått dagens dos. Stirrade rakt fram och kände den där känslan som jag fått så många gånger innan. Ni som vart med om det kanske känt det på samma sätt. Det är jag som sitter här, men ändå inte. Jag ser mig ur andras ögon.

Det började i höger ben men spred sig snabbt i hela kroppen. Skakandet.

Jag såg i ögonvrån på henne. Kvinnan på bänken bredvid. Som hon sneglade med jämna mellanrum åt mitt håll med bekymrad, och nästan lite sorg i blicken. Hon trodde nog inte att jag var riktigt klok samtidigt som jag tror hon tänkte "stackars lilla flicka. Så ung men så borta i drogdimmorna redan". Jag ville bara förklara att det var för allas blickar. För att jag är äcklig. För att alla är så mycket bättre. Inte för droger. Jag hatar droger.

När Patrik ringde mig igen så var det som om allt släppte, även om skakningarna var kvar. "Jag fryser som fan". HA, alla går på det.

Jag käkade en snabbis på donken, Patrik sympati-drack en coke och sen kom baby och hämtade mig. Jag ville bara hem.

Jag vet att det låter som om jag är helt dum i huvudet.

Om jag skulle få bestämma så skulle det som jag kallar "social-fobi" vara som bortblåst. Men knappast. Tack till Beck-Hans och Patrik som hjälpte mig utan att ens veta om att jag behövde det.

Nu ska jag äta frukost, gå med hunden och sedan städa.

POOS.

Det känns som en evighet sedan vi senast sågs.
En evighet sedan vi satt på trappen till skolan och rökte fast vi inte fick.

En evighet sedan vi repade tillsammans på musiken.

En evighet sedan vi diskuterade folk och olika band.

En evighet sedan du sa "Puuuuussy och Sid" och skrattade.

En evighet sedan jag såg dina sorgsna ögon.

En evighet sedan jag såg dig sista gången och jag inget visste.

En evighet sedan jag fick beskedet att du lämnat oss alla.

Sedan minnesstunden, begravningen. En lång evighet.

Jag saknar dig vännen. Verkligen.

Hoppas att du har det bättre i ditt paradise city.

Det kommer alltid vara Pussy och Sid, jag lovar.

Vad som än händer.

Vi ses, polarn.

POOS.

- Min familj. Jag älskar er så mycket.

- Mina FEJare. Ni är världens bästa.

- Excrement. Som visserligen bytt namn.  Men i alla fall. Till och med Wet Willy och våra bråk saknar jag.

- ZnöviT. En bättre människa får man leta efter.

- Mimikry. Ett av Sveriges absolut bästa band.

- Pärlplattorna. Jag har alla mina pärlor kvar i Dalarna.

- Skit-Märta. Du är guld. 24 kvadrat.

- BF3A. Trodde jag aldrig men så är det.

Yes. Jag behöver en liten tripp till Dalarna känner jag.

Och NEJ, jag trivs här i Skåne så ta inte detta som om jag inte vill bo här.

Jag tycker det är så mysigt att bo med Pysen och det är allmänt mys hela grejen.
Men alla får väl lite längtan efter sitt gamla liv ibland?

POOS. 

Lillebror - min andre hälft.
Det finns absolut ingen annan på denna jord som någonsin kommer kunna ta din alldeles speciella plats i mitt hjärta. Du har alltid funnits där för mig, trötstat mig, gråtit tillsammans med mig, bråkat med mig, diskuterat, promenerat osv. Du fanns där när alla andra tog avstånd.
Jag är stolt över att kunna säga att just du är min bror.
Du är en stark människa som alltid gjort det du velat och brunnit för.
Du kommer bli stor.
Och i mina ögon är du den största stjärnan på himmelen.
Tack för att du finns Johan.

POOS.

5 månader sedan du försvann.

Tiden går fort men ändå så sakta, som om den frusit till is.

Även om du fortfarande inte gick i våran klass så tänkte jag tanken när vi satt där i aulan på studenten att du kunde ha suttit där med oss. Du kunde gått kvar i klassen. Du kunde stått på flaket med oss. Du kunde delat friheten med oss. Du kunde levt.

När våran mentor Göran läste upp hur många som slutat ur våran klass på gjorde det riktigt ont.

Andrea, My och Simon är de som jag personligen saknade mest kände jag direkt när han läst upp massa namn.

Det som känns ganska jobbigt är att jag vet att jag kan ringa My eller jag kan ringa Andrea för att prata med dom om det är någonting.

Det kan jag inte med Simon. Inte hur gärna jag än vill så skulle det aldrig gå.

Smärtan i själen kommer aldrig lämna mig, men samtidigt så vet jag att det var smärtan du ville bli av med och det var därför du valde den väg du valde.
Jag tänker på dig varje dag och jag hoppas du har det bra vännen.

POOS.

Idag blev det ingen skola för mig inte.

Vaknade av magsmärtor och att näsan var helt igentäppt. mums.

Jag ska istället skriva mer på min projektarbetsrapport som ska vara inne och klar på måndag. Ingen panik, ohnej.

Får börja ta tag i det sista nu innan skolan är slut. Vill höja mig lite extra i de där ämnen som jag faktiskt har chans i. Go POOS. Go POOS..

Den 15 maj 06.15 är jag äntligen hemma i Skåne igen! Helt underbart.

Jag tar nämligen nattbussen som går från Borlänge 17.45 och som är framme i Stockholm kring 21.00 tiden. Sen är det väntan i säkert 1½ timme och då hoppas jag på att en Patrik vill komma och hålla mig sällskap.

   Jag saknar Jonas som en galning. Jag sliter praktiskt taget av mig håret snart! Jag saknar hans närhet, doft, kärlek - allt.

Allt jag vill är att vara i Skåne just nu och ligga i soffan och vänta på att bby kommer hem från jobbet. Fucking Lovely.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost och ta en morgoncigg.

POOS.

Nu är min krockskadade superhjälte på väg hem till Skåne igen och det känns rent ut sagt riktigt förjävligt. Jag borde sitta där i bilen med honom.

Det känns sjukt jobbigt samtidigt som jag vet att det är så pass kort tid tills jag faktiskt flyttar. Jag längtar verkligen jättemycket till den dagen.

   För några månader sen så hade jag inte ens vågar hoppas på att det skulle sluta så här bra som det gjorde. Den där söndagen i Mora då vi för första gången träffades. Du är allt.

Come on let me hold you touch you feel you
Always
Kiss you taste you all night
Always
Come on let me hold you touch you feel you
Always
Kiss you taste you all night
Always

Tårartårartårartårar.. Jonas, jag älskar dig mer än någonting annat på denna jord. <3

POOS.