Nu är det fred.

Mamma ringde igår och fick reda på att jag inte var hos pappa 30 mil bort, utan snarare 70 mil bort, och dessutom hos en kille.

Hur tror ni att hon tog det? WOSH.

Hon blev helt galen och hotade med att jag kunde flytta till pappa, ( vilket jag fått höra typ hela mitt liv så fort vi bråkat om någonting)  hon skrek och dampade loss totalt.

Jag ville sluta fred med henne och se om hon lugnat ner sig en smula, så jag ringde upp henne nyss och som jag trodde så löste sig allt.

(okej, jag medger att jag kan förstå henne också, ja.)

Hon ville att jag skulle sköta skolan och så tyckte hon att jag skulle ta med Pys hem till Dalarna. Är det inga störe krav så är jag nöjd.

Min lilla Skit-Märta saknar mig också. Jag vet inte huuur många "kom-hem-Josse-vi-saknar-dig-dig-så-mycket"- sms jag fått under de här fyra dagarna från folk. Jag saknar er allihop också. <3

Ruffsigt hår. Busiga blå-gröna ögon. Ett leende man kan döda för. Ett skratt som smittar. En underbar personlighet. det finaste utseendet. charm som får alla att smälta - du har verkligen allt, hjärtat.

POOS.