Hemma, bara en timme och femton minuter försenad.

Är det inte helt fantastiskt underbart när tåget går sönder  mitt ute i skogen och det enda altenativet är att man måste åka tillbaka till stationen för att sedan byta till en buss?

Ironi till max. Det var inte ett dugg kul faktiskt.

Jag stör mig på att det är ett tjat om att vi förstör våran natur, luft osv och att ett bra val för att minska hotet är att välja kollektivtrafik.
Då tycker jag att saker och ting ska fungera också.
Jag kanske låter som en riktigt gnällkärring, men då kan jag ta på mig det.
Jag syftar mest på den stackars lilla pojk på fem år som skulle vart i Malung kring 22.45, men han kommer nog inte hem för än vid mellan halv tolv-tolv.
Ännu mer synd tycker jag om hans mormor som skulle åka med honom på resan. Ni vet väl själva hur barn är när de måste sitta stilla en längre tid? "Jag vill hem" "När är vi framme?" osv. Tack och lov att det inte var jag.

Och till råga på allt så valde jag såklart att trycka på stopp-knappen nere vid ica istället för att åka hela vägen upp till stationen som är belägen totalt ute i skogen. Ordagrant.

Det är ändå cirka 4-5 kilometer fel för mig så jag tryckte för att få kliva av. Detta uppskattade dock inte Herr Busschaufför, men just då så struntade jag totalt i hans irriterade ton när han frågade "VEM som tryckte på knappen". Jag ville bara hem.

Hela denna resa bara för att jag valde att inte sova över hos GaL.

Som förövrigt har 42.000 olika namn på malteser.

Det känns nu som om det helt klart kunnat vart ett substitut att suttit hemma hos henne i hennes nya, fina lägenhet och kollat på den viktiga matchen mellan Sverige och Maltasamt lyssnat på hennes katt som är i parnings-SM.

Jaja, nu är jag ialla fall hemma. Slutet gott.. Yes, ni fattar.

Nu ska jag bara vänta på att BabyPys ringer.

POOS.