5 månader sedan du försvann.

Tiden går fort men ändå så sakta, som om den frusit till is.

Även om du fortfarande inte gick i våran klass så tänkte jag tanken när vi satt där i aulan på studenten att du kunde ha suttit där med oss. Du kunde gått kvar i klassen. Du kunde stått på flaket med oss. Du kunde delat friheten med oss. Du kunde levt.

När våran mentor Göran läste upp hur många som slutat ur våran klass på gjorde det riktigt ont.

Andrea, My och Simon är de som jag personligen saknade mest kände jag direkt när han läst upp massa namn.

Det som känns ganska jobbigt är att jag vet att jag kan ringa My eller jag kan ringa Andrea för att prata med dom om det är någonting.

Det kan jag inte med Simon. Inte hur gärna jag än vill så skulle det aldrig gå.

Smärtan i själen kommer aldrig lämna mig, men samtidigt så vet jag att det var smärtan du ville bli av med och det var därför du valde den väg du valde.
Jag tänker på dig varje dag och jag hoppas du har det bra vännen.

POOS.