Vaknade i natt av att jag grät. Jag hade en sådan verklig dröm.

Jag drömde att alla som betyder någonting för mig dog och att jag inte kunde göra någonting för att hindra det. Alla bara försvann. En efter en.

Alla hängde i ett träd. Ni vet, ett sådant där fint träd. Tjockt, högt och med stora vackra grenar som sträcker sig mot himlen.

Det var höst och alla träden omkring var fulla med löv i olika nyanser. Solen lyste. Mitt i all skönhet var ni där, iträdet.

Ångest. Panik. Hat. Övergivenhet. Saknad. Oförståelse.

Vad gjorde ni för att förtjäna detta - och inte jag?

   Jag vaknade i panik, knuffade bort Jonas men ångrade mig lika fort när jag insåg vad jag gjort och kramade honom - han levde. Allt var en dröm.

Jag hatar drömmar som är verkliga, för jag trodde alltid förr att drömmar hade ett budskap.

POOS.