Jag gick genom korridorenn i torsdags och mötte dina kompisar.

Helt utan att tänka mig för så letade mina ögon efter att få se skymten av dig. Jag tittade och tittade men såg dig ingenstans. "Undra vart han är då?" tänkte jag för mig själv.

Sen slog det mig. Såklart stod du inte där. Hur skulle du kunnat göra det? Det är faktiskt en ren omöjlighet.

Varför plågar min hjärna mig med minnen och bilder från förr?
Jag kan se dig fast överallt fast du inte är där. Jag kan titta efter dig när jag är ut och röker. Jag tittar efter dig när jag är i Bäsna. Du är inte där.

Jag kan se en kille på långt håll som påminner om din gångstil eller har en liknande stil och så tänker jag att det är du.

Det är inte du. Jag kommer aldrig någonsin kunna stöta-på dig eller ännu mindre prata med dig. Smärtan kommer aldrig försvinna.

Lyssnar på Paradise City och tårarna vägrar sluta rinna.

Jag ser det hela i detaljer på näthinnan.

Dina vänner som bär på kistan.

Kistan med malmö redhawks-flaggan på.

Kistan där du låg.

Så overkligt men samtidigt så verkligt.

Din familj, dina vänner.
Alla var där för att ta farväl av dig.

Sid, vi kommer aldrig glömma dig.

Tack för alla skratt.

Det känns tungt när tanken slår mig.

Tanken att du faktiskt inte kommer komma tillbaka någonsin.

Aldrig någonsin kommer jag kunna säga förlåt för att vi tappat kontakten.

Aldrig aldrig aldrig. Förlåt, Sid.

De säger ju att om man önskar någonting fruktansvärt mycket så kommer det slå in. Jag tror inte på sånt längre, för du har lämnat oss och kommer aldrig mer tillbaka.

POOS.