Jag måste skärpa mig - verkligen.

All ångest måste försvinna - nu.

Min framtid är det bara jag som styr över - sant.

Jag ska inte ge upp min dröm - aldrig.

Mitt mål- mitt liv.

POOS.

Du ligger i sängen med en kudde för ditt ansikte.

Jag knuffar på dig men du reagerar inte. Min mage fylls av en oro.

Jag knuffar på dig igen men du svarar fortfarande.

Jag skriker ditt namn men ingenting händer.
Jag sliter bort kuddarna från ditt ansikte.

Dina ögon är öppna och jag ser att du tar små, små andetag.

"Han är inte död" tänker jag. I nästa sekund börjar jag slå ditt ansikte.

Slår. Slår hårdare. Knuffar ännu mer men du bara ligger där.

Jag slänger mig ut och knuffar på killen som däckade i soffan samma kväll.

Jag berättar vad du gjort och att jag måste få hjälp.

Jag slår numret till 112. Sekunderna innan de svarar någon i den andre änden känns som en evighet.

Någon svara och jag förklarar vad som hänt. Det tar lång tid eftersom jag inte vet varken ditt efternamn eller ens när du är född.

Hursom så ber jag killen på soffan att se så du andas hela tiden.

Killen svarar att jag ska ta det lungt och att det inte är någon fara.

Jag skriker att han är en idiot och rusar för att möta ambulansen.

  Efter två minuter är jag tillbaka i lägenheten, nu tillsammans med ambulanspersonalen. Killen på soffan är försvunnen. Jag svär lite dovt för mig själv och ser hur de bär ut dig ur lägenheten på en bår.

Jag ringer din flickvän och går sedan dit där hon gått när du valt att slänga ut henne ur eran gemensamma lägenhet.

Jag förklarar vad som hänt, sen lägger vi oss och sover på soffan.

Nästa dag kommer du hem och berättar att du haft 3,3 promille och att ditt hjärta slått dubbla slag.

Min fråga är nu, ville du att jag skulle vara kvar och hindra dig från att försvinna? Eftersom du slängde ur alla andra ur lägenheten men inte mig.

Jag är glad att du hann räddas, för jag vet hur mycket du betyder för din flickvän. Allt löser sig.

POOS.