Väldigt många frågar mig vad jag möjligvis kan få ut av att arbeta med handikappade människor.

I mina öron låter det som ett skämt, en fråga med en stor skopa ironi.

Men icke sa nicke. Dessa personer är verkligen allvarliga. Jag anser att dessa personer är sorliga sådana.
Många frågar mig också om jag inte tycker att det är jobbigt att veta att de aldrig kommer kunna prata, gå eller vara på en "normal" utveckligsnivå.
Till en början tyckte jag såklart det men man får se det från deras synvinkel. De vet inget annat eftersom deras liv alltid vart så som det är.
De tycker inte själva tycker synd om sig själva så varför ska man göra det själv?

För det första växer man enormt mycket i sig själv.

Man känner att man hjälper en utsatt människa till att de ska kunna få en bättre tillvaro.

Man får så många skratt

Dessa människor har världens underbaraste personligheter.

De dömer ingen efter utseende

De uppskattar att man finns till.

När de ler så blir man alldeles varm i själen

Då vet man att man fått deras dag att vara värld att leva.

Handikappade människor är de människor med världens absolut vackraste själar. De har en helt oslagbar karisma som skiner även när tillvaron ser ut som värst.

Karma som är värt så mycket mer än pengar.

POOS.

Sex månader firade jag och min baby för precis en vecka sen.

Tänk hur fort tiden går egentligen. Känns som om vi känt varandra i flera år, men samtidigt som om det var igår vi stod i Mora på en parkering i snökaos och kramades för första gången. Märkligt men kittlande underbart.

Jag vill dela mitt liv tillsammans med dig.

Sista veckan på jobb för femte gången på fredag.

Jag får jobb lite för varje gång vilket såklart är kul men också jobbigt när man inte vet från dag till dag riktigt.

Jag inte allls hur det blir ,men allt löser sig, som FEJ brukar säga.

Nästa helg ska jag och Pysen på supercross i Göteborg.

Ser faktiskt fram emot det utan att överdriva.  Åka ensam iväg med Pys och bara chilla i den vackraste staden. Nice. Ja, och cross-biten ser jag faktiskt också fram emot. "Man blir som man umgås" kan jag hålla med om till en del, men vad har man egentligen för val när varenda kotte omkring diskuterar bilar, crossar, osv?

I slutet av september i samband med att LuLu fyller elva år så kommer jag äntligen ha tid att besöka Sveriges absolut vackraste landskap.

Känns som en hel evighet sedan jag var i Dalarna och nu när jag tänker på det så var det tusan tre månader sedan jag tog studenten. Livet går verkligen FORT. Jag ska hinna träffa så många under min vistelse där också. Visst kan jag ärligt säga att det finns vissa som har högre prioritering än andra. Hursomhelst så längtar jag. Massor.

Nu ska jag titta på nyheterna och ta den första cigaretten för dagen.

POOS.