Jag är så less på att alltid ha vart den som du inte tror på.

Jag är aldrig tillräckligt bra. Jag gör aldrig någonting som du uppskattar i längden.
Gör jag tio saker rätt och sen ett litet misstag så struntar du i allt det positiva

och pekar ut hur dålig jag är.
Det gör förbannade ont och det känns precis som om du har inställningen till att

jag aldrig någonsin kommer bli bra nog.

Mest av allt är jag förbannat less på alla utskällningar om att jag röker, att du tycker jag är tjock

eller att jag är lat.
Att du kan skylla allt på att du är sjuk och inte menar det du säger.

Det är slut på det. Jag älskar dig och det vet du, men nästa gång du ringer och gråter

för att be om ursäkt för någon elak kommentar ska jag vara likgiltig.
Du får tycka precis vad du vill - jag orkar inte mer.

För du om någon vet att alla dessa små pikarna sårar mig.

DU ska vara min mamma, men just nu är du inte den mamman du brukade vara.

Jag hoppas att du inser vad du gjort fel.

POOS.