Idag var jag hos farbror doktorn som fick titta på mina mysiga eksem.

Okej, det var en kvinna, men hur bra låter egentligen det? "tant donktor" eller kanske "fröken doktor"? Anyway så fick jag recept på massa salvor (nej men, vilken överraskning!) och dessutom ska jag få en remiss till hud. ÄNTLIGEN nån som tar mig på allvar och inte skyller på piercingar, att jag är vegetarian, rökning eller nåt annat. HA! Det ska jag berätta för mamma så fort jag kan. Eller rättare sagt, så fort hon kommit hem från sjukhuset.

Idag har jag också kladdat lite, som jag faktiskt blev nöjd med.
Och jag har nog (bokstavligt talat) skrivit nytt rekord idag. Tre inlägg på en dag.

Ja, jag behöver definitivt ett jobb.

POOS.   

Jag är helt slut i huvudet efter all gråt de senaste dagarna.

Alla förhållanden har sina "ups-and-downs" men jag orkar fan inte med sånt.

Jag önskar bara att jag inte kunde gråta, för man blir så trött av det.

Har vart vaken sen halv sex imorse elle nåt. Känner mig som en zoombie och idag ska jag till läkaren 14.00 Jag hoppas att jag inte kommer somna när jag är där.. eller på vägen dit. Huvudet känns så tungt. Så stort.

Ringde GaL och förklarade situationen. Tur hon är så go som hon är <3

Ska boka hotell och buss idag, plus att jag ska betala mina foton jag fick hemskickat. Nu är det cirkus en månad till 30 seconds to mars :D

Har ialla fall pratat med Baby nu och det känns bättre.

Jag hatar mig själv när jag pratar utan att tänka, men samtidigt hatar jag ännu

mer att jag bara skyller på mig själv. Man är trots allt två i ett förhållande..
dessutom fick jag ju såklart lov att trycka i mig en 100g chokladkaka. Skjut mig, jag är en björn.

Sökte jobb igår - håll tummarna. Personlig assistent, fast egentligen vill jag bli fotograf.. men man kan inte alltid få som man vill. Nu - duscha & tvätta.

POOS.   

JONAS HANSSON, jag älskar dig vekligen mer än någonting annat och jag vill bara vara med dig. Dig och ingen annan. 

Jag tycker om dig bara för att du är just du och jag vill inte byta bort dig mot någon eller någonting!

Det finns en människa jag vill somna bredvid på kvällen.

Det finns en jag vill vakna upp bredvid på morgonen.

Det finns en som jag vill krypa nära och aldrig gå ifrån.

Det finns en som jag vill ösa all min kärlek över.

Det finns en som jag vill bo ihop med.
Det finns en som jag vill dela min famtid med.

Om du inte redan förstått det så finns det bara en - och det är du.

Jag vet inte vad jag gör fel.

POOS.   

Igår ringde min nunna till mig och vi snackade i evigheter om allt och ingenting.

Hur jag än kommer försöka hitta någon som är som dig här nere kommer jag leta förgäves. Det finns bara en av dig lika väl som det bara finns en av mig.

Jag skulle dock nu mer än någonsin behöva någon som dig här nere som jag kan fördriva mina arbetslösa dagar tillsammans med.

Jag fick också reda på någonting som chockade mig big time.

Min nunna har gått och blivit kär! Och inte i vilken dude som helst. Snarare en helt vanlig dude som jag hoppas kan ge henne massor av kärlek. För det är du värd. 30 seconds to mars den 10 mars blir det för våran del. Och jag tror det kommer bli riktigt roligt!

Kikade även genom arbetsförmedlingens sida för att se om det fanns något jobb som skulle passa mig.

Men icke sa nicke. Jag skulle helst vart 25 år och haft körkort.

Varför kan ingen vilja ha en personlig assistent som är kreativ, glad, öppen, lite halvt flippad, social, foto -och musikintresserad? Som älskar tatueringar, piercingar och som tycker om att städa och laga mat?

Hade jag sökt en assistent hade jag tagit lätt nån som mig. Utan att blinka. 

Jag vill ju bara att människor ska få det bästa utav livet.

Men det kommer förhoppningsvis någon som vill ha någon som mig också..

POOS.   

Jag har aldrig handlat så här mycket kläder till mig själv, eller fått av någon annan heller, någonsin i mitt liv.

Jag har fått skor, tröjor, byxor och en keps och jag har köpt t-shirts och hoodies och underkläder.

Allt har passat och vart på rea. Vi har haft en redig tajming och lite mer lön än annars ;p

Jag lovade mig själv att om jag går ner till normalviktig så skulle jag få handla lite mer kläder och osv till mig själv. Som en slags belöning ni vet?

Och jag kirrade det. Och då tycker jag faktiskt att jag är värd det. Sådeså!

Dessutom fick jag bara lov att köpa några skivor när jag hittade dom så billigt ;>

Bild 1. skivorna

Bild 2. nya jeansen jag fick av Pys <3

Bild 3. kepsen jag fick av Pys <3

Bild 4. Skorna jag fick av Pys <3

Bild 5. En av mina nya bh:ar

Bild 6. Hoodie jag köpte till Pys

Bild 7. Pys nya tröja

Bild 8. Min och Pys hoodie som vi köpte tillsammans

BIld 9. en av mina nya två bruna t-shirts.

POOS.   

Man blir verkligen bekväm när älsk vart hemma och vart sjuk två dagar plus helgen.

Helt plötsligt hinner man prata med honom, man får söta komplimanger och framförallt så är han glad hela tiden. Han ler, skrattar, lever.

När han jobbar och kommer hem så är han sur, besviken,arg  och förbannad

på sitt jobb, på snön och alla omkring. Han hatar sin chef, han hatar att jobba, han hatar sin bil, att vi inte kan ha ett eget hus. "Det är lika bra att man skiter i allt."

Han blir onödigt otrevlig och även om jag försöker förstå honom och lyssnar, känns det som om det ibland är mitt fel vilket resulterar i att jag beter mig som ett barn, blir ledsen och gråter ,när han somnat.

Missförstå mig inte. Jag älskar den Jonas som jag blev tillsammans med. Över allt annat. Jag älskar att se honom le, jag älskar att vara i hans närhet, jag älskar hans ärlighet, jag älskar att titta på honom i smyg.

Däremot så kan jag nästan säga att jag hatar den andra sidan av honom när allt enligt honom bara är rent åt helvete.

Ialla fall så avskyr jag den mer än någonting annat.

Då vill jag bara ha tillbaka MIN Jonas. Att den andre ska försvinna.

Nu är han på jobb, och jag får nästan ont i magen när jag tänker på vad han ska vara arg över när han kommer hem. Jag vill ju bara att du ska vara nöjd.

Min högsta önskan är att det blir bra för dig på jobbet, att jag får fast jobb och att vi kan flytta. Där vi två ensamma kan bygga upp ett helt eget liv.

Jag älskar dig Jonas mer än någon kan föreställa sig.   
FAITH.

POOS.   

Den här veckan har varit som en berg -och dalbana.

Jag har varit och handlat med Angie på Väla i typ fyra timmar då jag handlade två tröjor, två bh:ar, duschcreme, salvor, fototidning osv.

Dessutom så var jag, Baby och Patrik till Lund på nån outlet och baby betalade keps, jeans och skor till mig  i försenad julklapp.(bilder kommer)

Okej, nu tänker alla som inte känner mig så bra att "WOOOW, ofta hon handlar?! Och kläder dessutom!!"

Min tanke med det hela var mer "Shit, inte en enda liten skymt av ångest eller hjärtklappning under hela dessa dagarna! Jag kanske har botat skiten själv!"

Jag var glad åt det i ungefär tjugofyra timmar.

Tills igår, närmare bestämt, då jag skulle hem från jobbet.

Först pratade jag med Beck-Hans och bad henne komma till stan och chilla men det kunde hon inte, så vi snackade och jag fick skingrade tankarna och rökte cigg på cigg.

Sen ringde jag Patrik och frågade om han kunde komma och underhålla mig innan baby skulle komma och hämta mig, och det kunde han. Han skulle duscha och äta först.

Den stunden som jag väntade på honom satt jag på en bänk, lyssnade på musik på högsta volym och skakade som en pundare som inte fått dagens dos. Stirrade rakt fram och kände den där känslan som jag fått så många gånger innan. Ni som vart med om det kanske känt det på samma sätt. Det är jag som sitter här, men ändå inte. Jag ser mig ur andras ögon.

Det började i höger ben men spred sig snabbt i hela kroppen. Skakandet.

Jag såg i ögonvrån på henne. Kvinnan på bänken bredvid. Som hon sneglade med jämna mellanrum åt mitt håll med bekymrad, och nästan lite sorg i blicken. Hon trodde nog inte att jag var riktigt klok samtidigt som jag tror hon tänkte "stackars lilla flicka. Så ung men så borta i drogdimmorna redan". Jag ville bara förklara att det var för allas blickar. För att jag är äcklig. För att alla är så mycket bättre. Inte för droger. Jag hatar droger.

När Patrik ringde mig igen så var det som om allt släppte, även om skakningarna var kvar. "Jag fryser som fan". HA, alla går på det.

Jag käkade en snabbis på donken, Patrik sympati-drack en coke och sen kom baby och hämtade mig. Jag ville bara hem.

Jag vet att det låter som om jag är helt dum i huvudet.

Om jag skulle få bestämma så skulle det som jag kallar "social-fobi" vara som bortblåst. Men knappast. Tack till Beck-Hans och Patrik som hjälpte mig utan att ens veta om att jag behövde det.

Nu ska jag äta frukost, gå med hunden och sedan städa.

POOS.

Det känns som om det var nyss som jag satte min första fot innanför väggarna

till Dalhemsvägen 82b.

Jag har älskat jobbet från dag ett och nu känns det verkligen surt att på torsdag - då så är det slut på det roliga. Jag förstår inte att jag ens har fastnat för att jobba med sånt här. För jag, jag skulle bannemej plugga, bli socionom, hjälpa ungdomar blablabla..

Nu skulle jag göra VAD SOM HELST för att få stanna kvar med världens trevligaste arbetspolare och framförallt dessa härliga tjejer! Det är ett intressant, roligt och framför allt lärorikt arbete. Ah. Livet är bra orättvist.

Men man får helt enkelt inte deppa ihop för det här lilla.

Det kommer fler chanser framöver. Jag får helt enkelt besöka arbetsförmedlingen för första gången, ta ett körkort, träna, spela bas, fota och umgås med älsklingen i februari. Kanske släpa mig upp till Dalarna när man ändå är ledig, vad vet jag?
Den som lever får se.

Nu är det jag och vovve som ska ut och gå i det kalla vädret.

POOS.