Den här veckan har varit som en berg -och dalbana.

Jag har varit och handlat med Angie på Väla i typ fyra timmar då jag handlade två tröjor, två bh:ar, duschcreme, salvor, fototidning osv.

Dessutom så var jag, Baby och Patrik till Lund på nån outlet och baby betalade keps, jeans och skor till mig  i försenad julklapp.(bilder kommer)

Okej, nu tänker alla som inte känner mig så bra att "WOOOW, ofta hon handlar?! Och kläder dessutom!!"

Min tanke med det hela var mer "Shit, inte en enda liten skymt av ångest eller hjärtklappning under hela dessa dagarna! Jag kanske har botat skiten själv!"

Jag var glad åt det i ungefär tjugofyra timmar.

Tills igår, närmare bestämt, då jag skulle hem från jobbet.

Först pratade jag med Beck-Hans och bad henne komma till stan och chilla men det kunde hon inte, så vi snackade och jag fick skingrade tankarna och rökte cigg på cigg.

Sen ringde jag Patrik och frågade om han kunde komma och underhålla mig innan baby skulle komma och hämta mig, och det kunde han. Han skulle duscha och äta först.

Den stunden som jag väntade på honom satt jag på en bänk, lyssnade på musik på högsta volym och skakade som en pundare som inte fått dagens dos. Stirrade rakt fram och kände den där känslan som jag fått så många gånger innan. Ni som vart med om det kanske känt det på samma sätt. Det är jag som sitter här, men ändå inte. Jag ser mig ur andras ögon.

Det började i höger ben men spred sig snabbt i hela kroppen. Skakandet.

Jag såg i ögonvrån på henne. Kvinnan på bänken bredvid. Som hon sneglade med jämna mellanrum åt mitt håll med bekymrad, och nästan lite sorg i blicken. Hon trodde nog inte att jag var riktigt klok samtidigt som jag tror hon tänkte "stackars lilla flicka. Så ung men så borta i drogdimmorna redan". Jag ville bara förklara att det var för allas blickar. För att jag är äcklig. För att alla är så mycket bättre. Inte för droger. Jag hatar droger.

När Patrik ringde mig igen så var det som om allt släppte, även om skakningarna var kvar. "Jag fryser som fan". HA, alla går på det.

Jag käkade en snabbis på donken, Patrik sympati-drack en coke och sen kom baby och hämtade mig. Jag ville bara hem.

Jag vet att det låter som om jag är helt dum i huvudet.

Om jag skulle få bestämma så skulle det som jag kallar "social-fobi" vara som bortblåst. Men knappast. Tack till Beck-Hans och Patrik som hjälpte mig utan att ens veta om att jag behövde det.

Nu ska jag äta frukost, gå med hunden och sedan städa.

POOS.

 

helena

29 januari 2010 14:08

men :/

http://lyvani.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det slut med bloggande - även i den här bloggen. Jag har införskaffat mig en riktig dagbok där jag kan skriva precis VAD SOM HELST utan att såra andra. Eller skriva för att få ur all ångest. Vill inte att alla ska behöva tycka synd om mig. Fö...

K a o s . Så jävla mycket kaos.   Å n g e s t . Så jävla mycket ångest.   S j ä l v h a t . Så jävla mycket självhat.     ...

Bio tillsammans med min Pys ikväll är det som är bokat. Jag tror att filmen kommer vara riktigt, riktigt bra. Ska bli skönt att göra någonting med honom. Bara han och jag. Gjorde mina första köttbullar någonsin idag. Var tydligen okej trots att...

Sådär, då är det bestämt att det blir söndag- fredag. Beställt biljetter och pratat med Pysen. Trotsallt så jobbar han hela veckorna ialla fall så det blir inte så mycket tid som försvinner. LuLu blev ialla fall riktigt glad. Jag har pratat med b...

Då var det bestämt att det bär av till Dalarna på söndag :DJag vet precis vilken separationsångest jag kommer ha, för den här gången är det ju inte 1½ dag som när jag var tillS Stockholm, utan kanske 5-6 dagar. Jag kommer längta ihjäl mig :(  M...