Älskade lillebror, av alla människor så är du abolsut min bästa vän.
Du av alla vet precis allt om mig och det finns ingen som kommer

kunna ta våran speciella relation i från oss. Du fanns där när alla tog avstånd.

När pappa sa att du legat på hjärtintensiven för att du ramlat ihop i köket så

stannade hela min tillvaro.

Varför ringde ingen jävel och berättade det för mig igår för?!

Jag hoppas verkligen inte att det är någonting allvarligt.

Du och jag lillebror. Alltid.

POOS.

Jag är så less på att alltid ha vart den som du inte tror på.

Jag är aldrig tillräckligt bra. Jag gör aldrig någonting som du uppskattar i längden.
Gör jag tio saker rätt och sen ett litet misstag så struntar du i allt det positiva

och pekar ut hur dålig jag är.
Det gör förbannade ont och det känns precis som om du har inställningen till att

jag aldrig någonsin kommer bli bra nog.

Mest av allt är jag förbannat less på alla utskällningar om att jag röker, att du tycker jag är tjock

eller att jag är lat.
Att du kan skylla allt på att du är sjuk och inte menar det du säger.

Det är slut på det. Jag älskar dig och det vet du, men nästa gång du ringer och gråter

för att be om ursäkt för någon elak kommentar ska jag vara likgiltig.
Du får tycka precis vad du vill - jag orkar inte mer.

För du om någon vet att alla dessa små pikarna sårar mig.

DU ska vara min mamma, men just nu är du inte den mamman du brukade vara.

Jag hoppas att du inser vad du gjort fel.

POOS.

Igår kväll övningskörde jag med Pys.
Tycker det gick rätt bra faktiskt.

Ska ta tag i det där förbannade körkortet nu.

Ringde till Roffe och bad honom låna mig pengar till ett startpaket.
Om han är lika snäll som vanligt så gör han faktiskt det.

Underbart!

De ringde även från resursen och bad mig komma på intervju för timanställning

2 november. Wooooosh! Håll tummarna för mig.

Känns som om det flyter på för mig ganska bra.
Känns skönt.

Nu väntar jag bara på att Pys ska komma hem så

jag kanske får övningsköra ;>

POOS.

Det gör mig så ont att veta att du är så sjuk men att jag inget kan göra.

Det känns nästan som om läkarna ger upp sakta men säkert.

Jag skulle kunna göra vad som helst för att göra dig frisk, hel.

När du ringde och sa att du måste byta din hem-dialys mot blod-dialys

kändes det som att få en smäll rakt i ansiktet.

När vi var på möte med läkare och de sa att du var såpass frisk att du kunde

ha hem-dialys så kändes det som en stor lättnad.

Nu har de bestämt att det inte går eftersom alla mediciner gett dig svamp i magen.

Slangen är nu ute ut din mage och i din hals har de satt i något slags substitut.

Ett subsitut som förhoppningsvis leder till en friskare mamma, farmor och fru

som kommer få leva länge. För det är du verkligen värd, älskade mamma.

Av alla människor som funnits och finns i mitt liv så kommer du

ha den sbsolut största platsen i mitt hjärta.

Var stark - jag tror på dig.

Jag älskar dig.

Det känns som en evighet sedan vi senast sågs.
En evighet sedan vi satt på trappen till skolan och rökte fast vi inte fick.

En evighet sedan vi repade tillsammans på musiken.

En evighet sedan vi diskuterade folk och olika band.

En evighet sedan du sa "Puuuuussy och Sid" och skrattade.

En evighet sedan jag såg dina sorgsna ögon.

En evighet sedan jag såg dig sista gången och jag inget visste.

En evighet sedan jag fick beskedet att du lämnat oss alla.

Sedan minnesstunden, begravningen. En lång evighet.

Jag saknar dig vännen. Verkligen.

Hoppas att du har det bättre i ditt paradise city.

Det kommer alltid vara Pussy och Sid, jag lovar.

Vad som än händer.

Vi ses, polarn.

POOS.

Idag är det riktigt tråkigt väder.

Men eftersom jag vart så duktig och promenerat och rört på mig så tänker jag

absolut inte ge upp. Jag ska ner, sådeså!

Har införskaffat mig en tränings/äta-blogg där jag skriver upp allt jag får in och får ut.

Jag ger inte ut den till alla, men mina nära och kära som frågar snällt kan få veta.

Annars känner man bara att man har krav på sig och det gillar jag inte.

Allt jag ber om är en förändring och jag är den enda som kan göra någonting åt det.

Börjar kanske få med baby på det också ;>

Idag ska jag även fortsätta läsa "Känn pulsen slå" som hittills verkar vara jättebra.

Berny Pålsson skriver på ett sådant trollbindande sätt och man kan se hela händelser i sitt huvud.
En kämpe är vad hon är den kvinnan!

Nu ska jag lyssna på min absoluta nya favorit låt, "Gå" av Mimikry och göra mig färdig för

dagens första promenad. Hoppas det blir lite mer uppehåll.

POOS.

Efter fyra dagar i Dalarna så insåg jag sanningen.

Dalarna är inte hemma för mig längre. Jag älskar Dalarna och det är nog världens vackraste plats på jorden.

Magkänslan var inte sådan som jag förväntade mig. Jag trodde jag skylla fyllas av det där lugnet ni vet. "Ah, äntligen hemma." Men så vart det inte. Snarare kände jag det när jag kom hit ner till södern igen.

Antagligen har kroppen ställt in sig på att bo här i Skåne. Vad vet jag?

Hursom helst vill jag tacka polarna som la lite tid på mig när jag var där.

Det var guld värt, jag lovar. Kusin Vitamin, GaL, Fritch, Maja och Lollo.

Ebba Gold sjönk i mina ögon när de inte spelade "vad ska du bli?" Bästa låten och

dom skippar den. Dessutom har de blivit lite för.. mycket. Bra men inte överdrivet.
Kul att träffa familjen också, även om jag nästan i förväg skulle veta hur det skulle bli.
Du bad ialla fall om ursäkt. Oväntat. Jag älskar dig vad som än händer.

Ska ringa till resursen och ansöka om timanställning imorgon.

Håll tummarna.

POOS.

Sju månader, tvåhundratjugoen dagar.

Det har gått så fort min älskade prins. Jag är så lycklig över att du är bara min och finns i mitt liv.

Jag älskar dig, min krockskadade superhjälte  <3

27 februari 2009

POOS.