Ett inre, skrikande kaos.

Ett kaos fullt med ärrade sår.
Sår som aldrig fick läka.

Tiden skulle kanske läkt flera av dom, men du gav det inte en chans.
Du hade inte den tiden.

Du hade bestämt dig.
Det fanns ingen genväg, inget annat slut.

Du valde det själv.
Du avslutade det.

Du gick din egen väg, som alltid.

Du var så stark men samtidigt så svag.

Paradise City - sen var du borta.

Jag vill inte att det ska vara så.

 Kom tillbaka, snälla?

Coke, cheeseburgare, skämt, cigaretter, musik, djupa samtal, Sid & PUSSY..

Det kommer aldrig mer vara så.

Tack för alla stunder tillsammans med dig vännen.

Jag kommer aldrig glömma dig.

POOS.

OBIE saknar sin CANDY.

Jag saknar dig mer än vad som egentligen är tillåtet men jag har aldrig följt regler innan, så varför skulle jag börja med det nu?

Jag behöver våra rökstunder på balkongen. Jag behöver våra djupa samtal om livet. Jag behöver sitta på bryggan tillsammans med dig och underbart folk och supa som fan. Jag behöver dig.

Det känns som om vi på något sätt glidit ifrån varandra. Samtidigt så vet jag att det inte är så. Du är en av de få som jag litar på och som aldrig skulle lämna mig. Du betyder så mycket för mig.

Vänskap genom allt. <3

Jag lovar och svär att jag ska göra allt för att kunna åka till dig så snart som möjligt.

- I'm just a teenage dirtbag baby -

POOS.

Jag drömmer om dig. Jag drömmer om dig ganska ofta faktiskt.

Det är aldrig samma dröm, utan snarare väldigt varierande.

Vi kan göra allt från att röka och repa till att slåss och gå på festival.

Jag tänker på att det är fel.

Fel att du inte finns här längre. Fel att du inte såg någon annan utväg. Fel att du mådde dåligt. Fel att en mor och syster förlorade något så värdefullt som en son och bror. Fel att du inte fick fylla 19. Fel att du aldrig fick ta studenten. Fel att du aldrig fick starta en helt egen liten familj. Fel att vi aldrig hann se Blink 182. Fel att jag aldrig kommer kunna be om ursäkt.

Samtidigt så är jag glad för din skull. Det var ditt eget val och ingen annans. Du ville och vågade. Du gjorde alltid som du själv ville och sket i andra.Eller ÄR/GÖR kanske jag ska skriva? För mig lever du fortfarande.

Jag vet att du inte kommer tillbaka, men att du finns med oss i alla fall.

Att du finns någonstans tillsammans med din pappa där ni tar igen all förlorad tid. Det gör mig varm inombords.

Vart du än är, så vill jag att du ska veta att jag saknar dig och att jag alltid kommer göra det. Att jag ångrar att jag inte hann säga förlåt, för det gör jag och att vi kommer ses snart igen. Tack för allt.

POOS.

Jag gick genom korridorenn i torsdags och mötte dina kompisar.

Helt utan att tänka mig för så letade mina ögon efter att få se skymten av dig. Jag tittade och tittade men såg dig ingenstans. "Undra vart han är då?" tänkte jag för mig själv.

Sen slog det mig. Såklart stod du inte där. Hur skulle du kunnat göra det? Det är faktiskt en ren omöjlighet.

Varför plågar min hjärna mig med minnen och bilder från förr?
Jag kan se dig fast överallt fast du inte är där. Jag kan titta efter dig när jag är ut och röker. Jag tittar efter dig när jag är i Bäsna. Du är inte där.

Jag kan se en kille på långt håll som påminner om din gångstil eller har en liknande stil och så tänker jag att det är du.

Det är inte du. Jag kommer aldrig någonsin kunna stöta-på dig eller ännu mindre prata med dig. Smärtan kommer aldrig försvinna.

Lyssnar på Paradise City och tårarna vägrar sluta rinna.

Jag ser det hela i detaljer på näthinnan.

Dina vänner som bär på kistan.

Kistan med malmö redhawks-flaggan på.

Kistan där du låg.

Så overkligt men samtidigt så verkligt.

Din familj, dina vänner.
Alla var där för att ta farväl av dig.

Sid, vi kommer aldrig glömma dig.

Tack för alla skratt.

Det känns tungt när tanken slår mig.

Tanken att du faktiskt inte kommer komma tillbaka någonsin.

Aldrig någonsin kommer jag kunna säga förlåt för att vi tappat kontakten.

Aldrig aldrig aldrig. Förlåt, Sid.

De säger ju att om man önskar någonting fruktansvärt mycket så kommer det slå in. Jag tror inte på sånt längre, för du har lämnat oss och kommer aldrig mer tillbaka.

POOS.

09:59 såg jag dig åka iväg och hela kroppen fylldes av saknad.

Jag skulle kunnat springa efter din bil, öppnat dörren och slängt mig in.
Jag skulle följt med dig hem. Samtidigt skriker samvetet att jag aldrig kommer klara av de sista tio veckorna i skolan. Jag hatar den lilla rösten ibland.

Jag vill hem till Skåneland, till garaget som luktar älskling och rök. Till tryggheten i din famn, till kärleken som övervinner allt annat.

Jag går in genom dörren och utan att tänka efter tittar jag efter dig på rummet. Du finns inte där. Jag visste att du skulle vara borta när jag kom hem, men ville att det skulle vara en illusion. I mitt huvud så skulle du ligga i min soffa när jag kommit hem och jag skulle krypa in i din varma famn. Egentligen är du flera mil bort i en bil. Flera mil bort ifrån mig.

En tår rinner nedför kinden. Jag slänger mig i sängen. Trycker in ansiktet i kudden och andas in din lukt.

Saknad - en av världens absolut mest hemska känslor.

17 dagar utan den underbaraste och vackraste människa jag mött i hela mitt liv. Men vii kan klara allt, tillsammans.

Jonas, jag älskar dig.

POOS.

Imorgon åker min älskling hem till Skåne och det känns riktigt jobbigt.

Tänk att jag ska gå upp ur sängen på morgonen utan att få en kram, att jag måste släpa mig till skolan utan att få en puss.

Att jag inte kommer ha dig nära förens vid påsken igen.

Du är allt jag någonsin önskat mig.
Du är hela min värld.

Jag älskar dig mer än någonting annat Jonas.

<3

090227.

POOS.

Jag vill verkligen inte åka hem och lämna min BabyPys ._.

Har precis skrivit ett litet "avskedsbrev" som jag hoppas att han ser när han kommer hem senare under dagen. På fredag eller lördag kommer min krockskadade superhjälte hem till mig. Även en kort tid kan kännas som en hel evighet.
Sitter och luktar på outlaw-tröjan och funderar på att låna med den hem, för den luktar Pys. Ska packa ihop mina grejer och kanske få i mig någonting att äta, men det tror jag knappast.

   Just nu vill jag glo på Prisonbreak, softa i mina skitiga mjukisbyxor och räkna timmarna tills jag hör hur du kommer uppför trappen.

Jag vill ha dig i mina armar igen. Jag vill känna din hud mot min. Jag vill förklara för dig hur mycket du betyder för mig. Du betyder allt.

Dagens erkännande: Jag gråter, just i detta nu. Stora floder för att vara mer specifik men det har jag all rätt till.

POOS.

Idag är det precis en månad sedan du valde att ta en annan väg.

En månad sen du försvann från denna värld.
En månad i total saknad.

Det spelar ingen roll hur många år,dagar,timmar,minuter, sekunder det går.. vi kommer sakna dig precis lika mycket i alla fall.

Jag minns när du sa att Johnny Cash måste vart den absolut coolaste snubben som funnits, tätt efter Hugh Heffner.
Jag minns hur mycket jag skrattade åt dig och din tokighet.
Jag saknar skratten,skämten, diskussionerna, musiken, rökandet, knuffandet, basspelandet, ironin.. allt.
   men mest av allt så saknar jag såklart - dig.

Tack för alla minnen, älskade vännen.

POOS.