Idag skjutsade vi in mamma på sjukhuset, igen.

Det gör så ont att se en sådan underbar människa som alltid ställer upp för andra, sakta men säkert tynar bort till ingenting.

Det gör så ont att se dig ligga i sängen hela dagarna och ha ångest, gråtandes över det orättvisa faktumet att du kanske inte får se din yngsta dotter växa upp, se hur det går för dina tre älskade barnbarn eller hur dina fyra, snart vuxna, barn klarar sig.

Allt jag önskar är att du ska få bli frisk, att se dig skratta från hjärtat, att få se dig sjunga med till "subba,subba" och dansa på bordet.

Att få se hur du är lycklig och öppen för nya erfarenheter.

jag älskar dig mamma, lämna oss inte.

<3

POOS.

Älskade vännen, din begravning var så vacker, så berörande och så perfekt.

Alla dessa människor som var där, bara för din skull.

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka eller beskriva min saknad till dig eller ännu mindre kunna förstå den smärtsamma sanningen att jag aldrig någonsin kommer träffa dig.

Att se alla se dina vänner bära ut dig ur kyrkan, samtidigt som de spelades "paradise city" ur högtalarna var så fint, så fridfullt. 

"Alla riktiga män bär tatueringar" - Simon "Sid" Lindvall
2/2 1990 - 9/1 2009

POOS.

Jag måste skärpa mig - verkligen.

All ångest måste försvinna - nu.

Min framtid är det bara jag som styr över - sant.

Jag ska inte ge upp min dröm - aldrig.

Mitt mål- mitt liv.

POOS.

Jag tänker alldeles för mycket.

Jag tänker på dig som ska begravas på fredag.

Grävas ner i jorden. På riktigt. Alla människor som kommer gråta. Alla dessa människor som älskar dig och som saknar dig.

Det är så ofattbart men ändå så hjärtskärande. Jag har verkligen försökt att förtränga all sorg för att ens komma iväg till skolan, träffa människor, allt. Vissa dagar har jag klarat det, andra inte.

Livet stannar inte bara upp, trots att tiden borde ha fryst precis innan du försvann in i den djupaste sömnen av alla. Livet rullar på, trots att du inte är med, rent fysiskt i alla fall. Jag vet nog att du där uppe, ser ner på oss.

Vännen, kom tillbaka. <3

Sid & PUSSY föralltid.

POOS.

Du ligger i sängen med en kudde för ditt ansikte.

Jag knuffar på dig men du reagerar inte. Min mage fylls av en oro.

Jag knuffar på dig igen men du svarar fortfarande.

Jag skriker ditt namn men ingenting händer.
Jag sliter bort kuddarna från ditt ansikte.

Dina ögon är öppna och jag ser att du tar små, små andetag.

"Han är inte död" tänker jag. I nästa sekund börjar jag slå ditt ansikte.

Slår. Slår hårdare. Knuffar ännu mer men du bara ligger där.

Jag slänger mig ut och knuffar på killen som däckade i soffan samma kväll.

Jag berättar vad du gjort och att jag måste få hjälp.

Jag slår numret till 112. Sekunderna innan de svarar någon i den andre änden känns som en evighet.

Någon svara och jag förklarar vad som hänt. Det tar lång tid eftersom jag inte vet varken ditt efternamn eller ens när du är född.

Hursom så ber jag killen på soffan att se så du andas hela tiden.

Killen svarar att jag ska ta det lungt och att det inte är någon fara.

Jag skriker att han är en idiot och rusar för att möta ambulansen.

  Efter två minuter är jag tillbaka i lägenheten, nu tillsammans med ambulanspersonalen. Killen på soffan är försvunnen. Jag svär lite dovt för mig själv och ser hur de bär ut dig ur lägenheten på en bår.

Jag ringer din flickvän och går sedan dit där hon gått när du valt att slänga ut henne ur eran gemensamma lägenhet.

Jag förklarar vad som hänt, sen lägger vi oss och sover på soffan.

Nästa dag kommer du hem och berättar att du haft 3,3 promille och att ditt hjärta slått dubbla slag.

Min fråga är nu, ville du att jag skulle vara kvar och hindra dig från att försvinna? Eftersom du slängde ur alla andra ur lägenheten men inte mig.

Jag är glad att du hann räddas, för jag vet hur mycket du betyder för din flickvän. Allt löser sig.

POOS.