Det känns som om det var nyss som jag satte min första fot innanför väggarna

till Dalhemsvägen 82b.

Jag har älskat jobbet från dag ett och nu känns det verkligen surt att på torsdag - då så är det slut på det roliga. Jag förstår inte att jag ens har fastnat för att jobba med sånt här. För jag, jag skulle bannemej plugga, bli socionom, hjälpa ungdomar blablabla..

Nu skulle jag göra VAD SOM HELST för att få stanna kvar med världens trevligaste arbetspolare och framförallt dessa härliga tjejer! Det är ett intressant, roligt och framför allt lärorikt arbete. Ah. Livet är bra orättvist.

Men man får helt enkelt inte deppa ihop för det här lilla.

Det kommer fler chanser framöver. Jag får helt enkelt besöka arbetsförmedlingen för första gången, ta ett körkort, träna, spela bas, fota och umgås med älsklingen i februari. Kanske släpa mig upp till Dalarna när man ändå är ledig, vad vet jag?
Den som lever får se.

Nu är det jag och vovve som ska ut och gå i det kalla vädret.

POOS.